TEC 50 miles 2012 – En nära livet upplevelse

När Louise och jag bestämde oss för att nästa utmaning skulle bli TEC 50 miles så var jag beredd på att det här skulle bli nåt rejält att bita i. En utmaning som jag verkligen inte visste om jag skulle lyckas gå i mål med eller inte. Många scenarion hade jag sett framför mig, men inget av dem var ens i närheten av verkligheten. Här är berättelsen om min resa fram till distansrekordet på 80 450 meter!

I går morse när jag vaknade var det första jag tänkte Ha! Inget smatter mot rutorna, det regnar inte! Nej, det gjorde det inte heller, men det var visst lite snöigt och blåsigt… Åt en megafrukost med gröt och ägg och fixade det sista till matsäcken. La om klädvalet så att jag skulle starta i mina minst-favoritkläder, och spara favoriterna tills det slutade snöa/regna. Och så iväg!

Tillsammans med supportteamet Bästa Föräldrarna tog jag mig ut på vägarna för att hitta till Ensta krog där starten skulle gå. E18 söderut var helt stillastående där flera lastbilar och långtradare hade fastnat i en backe, och jag började känna att jag skulle vara glad om vi ens lyckades ta oss till start i tid den här något kaosartade morgonen… Väl framme stöter jag på Khedron, Åsa och Aquasock-Peter som också är laddad som 17 och som bara vill komma iväg och börja springa! 200m senare och framme vid start möts vi av skylten ”starten uppskjuten till 12.00”. Tydligen har det fallit så många träd över banan på grund av blåsten, att det inte går att starta. Funktionärer är ut och röjer banan och leder om den på ett ställe där en björk har fallit och dragit med sig elledningen. Tillsammans med Lars och Louise tar vi oss ner till hotellet och pimplar kaffe med bland andra Jessica, Ann-Sofie och Madelene i ett par timmar innan det är dags att ladda om och se till att fixa med det sista.

Vid tolv är allt klart för start och det känns grymt skönt att komma iväg och börja springa. Mitt mål har hela tiden varit att genomföra sträckan, och inte bry mig om tiden över huvud taget, och de rådande omständigheterna får mig ännu mer att känna att jag ska vara grymt nöjd om jag över huvud taget lyckas ta mig i mål. Det jag tänker är att jag ska försöka att hålla mig till min game plan med intag av mat och elektrolyter, och sedan att jag så gott det går ska försöka hålla mig varm och torr. Varm: jo det går ganska bra. Torr: nej, det är kört från första steget…

Det är ganska mycket snö och vid varje liten svacka bildas det som ett isbad… Mina fötter är jättevarma, men dyblöta. Det är ingen idé att försöka springa runt pölarna för det är så många ställen som det inte finns några alternativ, och fötterna plaskar i genomsoggiga skor redan efter 500m. Jag har en tendens att få blåsor ganska lätt, och känner att risken finns att det här loppet kommer att dö blåsdöden. Men det är inget att göra åt, det är bara att fortsätta springa och hoppas att allt går bra.

Precis efter starten är det som ett långt lämmeltåg av löpare som ringlar fram, men ganska så snart bryts klungan upp och redan efter fem kilometer är jag plötsligt utan grupp. Drar ner lite på tempot så att gruppen bakom kommer ikapp och passar på att småsnacka lite med ultrarutinerade Elisabet som tar det lugnt idag så hon ska också springa ”bara” 8 varv.

Vid första varvningen är det lite lätt kaos. Det är ganska hetsigt och många vill iväg så snabbt som möjligt och jag känner hur jag dras med i stämningen och får kämpa lite med tankarna för att hålla mig till min egen planering. Tejpar om fötterna och byter strumpor, äter lite och så iväg igen!

Så klart bra att hålla koll på fötterna och tejpen, men torra stumpor var det ingen direkt poäng med - de är dränkta igen innan jag knappt hunnit blinka. På andra varvet hinner så småningom ikapp en norrman som springer TEC för fjärde gången. Schysst med lite sällskap och andra varvet bara susar förbi!

Vid varvningen har det slutat snöa. Allt jag har på mig är genomblött, så jag bestämmer mig för att lyxa till med ett totaltombyte av kläder. Först tänker jag att det kanske är onödigt eftersom jag inte fryser, men i efterhand kan jag säga att det var så värt det! Torr och laddad med ny energi, vattenflaskor påfyllda!

Första halvan av tredje varvet var det inte många andra löpare i sikte. Jag visste ju att det inte var så många deltagare i loppet, men ändå på nåt sätt hade jag föreställt mig att det skulle vara många fler löpare längs banan. Nu springer jag där för mig själv och filosoferar utan att se nästan nån annan på ganska så länge. Vid sex kilometer blir jag i alla fall omsprungen av ett par killar som saktar ner och snackar lite innan de springer vidare, och nånstans mellan kilometer sju och åtta hinner jag ikapp Åsa och Ellen och sällskapar med dem sista biten till varvning.

Ellen, jag och Åsa - en avslutartrio!

Mentalt var det fjärde varvet det segaste för mig. Fortfarande glest med andra löpare. Här nånstans vid kilometer fyra har jag en dipp och passar på att skicka ett sms till Henrik för att försäkra mig om att han tänker dyka upp och paca mig när det blir mörkt. Jodå, han är på väg, så nu är det bara att springa på så får jag sällskap snart! Det här är också varvet då jag blir toktörstig och mitt vatten tar slut. Som tur var har några söta barn satt upp egen vattenstation ute på gatan (”villakontrollen”) och jag kan fylla på mina flaskor och springer iväg medan tjejerna ropar efter mig Heja Anna Heja Anna. Hur sött som helst! Blir varm i hela kroppen och skuttar vidare in i skogen.

MarathonMia langar ut blåbärssoppa, pannkakor och vad man nu vill ha!

Efter fjärde varvet byter jag ut vätskebältet mot ryggsäcken så att jag smidigt kan ha med mig lite mer vatten. Det har börjat bli sent på dagen, men vädret har ändrat helt och det har blivit en helt fantastisk fin kväll och solen är på väg ner. Hela världen är vacker. Jag lunkar på och tänker på hur otroligt tacksam jag är att min kropp vill låta mig vara med om den här upplevelsen. Visst, rumpan trilskades lite första varven, men nu känner jag den inte längre. Kroppen känns bra, jag är pigg och det kommer in peppande sms på löpande band från Wanja och Evalena queen of black! Jag känner att jag kommer att fixa det här!

Det gäller att peppa sin pacer! 

Nästa varvning är Henrik på plats! Befinner mig i ett euforiskt rus efter mitt helt fantastiska varv fem och Henrik undrar vad jag har tagit… Mörkret är på väg, så jag sätter på pannlampan, packar lite bullar i ryggan och så drar vi iväg. Varv sex är också så där nästan magiskt. Det ligger dimma över fälten och det börjar kännas kallt i luften. Bitvis har vi sällskap med Marcus och en kille till, snackar om ryggsäckar och hamburgare och njuter av kvällen.

De två sista varven börjar kroppen säga ifrån. Jag är fortfarande pigg och har massor av energi, men höger knä och höft börjar krångla. Känningar till trots går sjunde varvet ganska bra. Nu är det bara ett varv kvar, och trots att jag har varit ute i hur många timmar som helst känns det som det har gått så fort!

Sista varvet är lite av en utmaning för knäet. Men varje steg framåt är ett steg närmare målet, och nu är det verkligen inte långt kvar. Sista fyra kilometrarna som mest går genom skog är lite tuffa knämässigt för det är så ojämnt underlag. Vi tänker pigga upp oss med lite sång. Den enda sång som vi kan komma på för tillfället är I ett hus vid skogens slut, liten tomte tittar ut, så den får det bli. Ganska många gånger… Hehe, det är ju en riktig pepplåt som jag helt glömt bort, och sista biten bara flyger förbi!

Och så bara så där, fast ändå hela 13 timmar senare, går jag över mållinjen. Jag har klarat det. 
50 miles. Distansrekord, och inte på vilken dag som helst heller!

Sluttid 13 timmar och två minuter! lägg märke till helt ultragrymma Anna Grundahl som är inne på varv tretton vid den här tiden. Hon både vann damklassen 100 miles och slog svensk rekord! Så grymt imponerande!

Det var så mycket med TEC som jag på nåt vis hade föreställt mig annorlunda. Inte minst målgången. Jag hade tänkt att jag skulle bli väldigt emotionell, utmattad och kanske gråta en skvätt. Men allt det uteblir, och jag känner bara en lugn känsla av lycka och glädje över den helt fantastiska upplevelse som den här dagen var för mig. Jag känner mig nära livet i varje steg jag tar. Efter ett tag hamnar jag i någon slags intensiv närvaro i nuet som jag bara vill vara kvar i. Jag förstår att det är ett lopp med tidtagning och allt det där, men på nåt sätt kan jag inte förmå mig att stressa på mig själv någon gång under dagen, för jag vill inte att det ska ta slut. De där tunga svackorna som jag mentalt förberett mig på uteblev. Men det är väl det som är en del av ultra. Att inte veta hur kroppen och huvudet kommer att reagera vid olika tillfällen i olika situationer. Att vara beredd på att hantera det som kommer när det kommer.

Jag är tacksam för min kropp som orkar, för mamma och pappa som var support hela dagen, Henrik som höll mig sällskap när mörkret lagt sig, alla trevliga ultralöpare som peppar och delar glädjen. Ett speciellt tack till Louise, som själv gjorde en grym imsats med distansrekord på 6mil, som inte bara lånade ut ett par skor och underställsbyxor, utan såg till att jag vågade anmäla mig från första början. Så himla glad att jag gjorde en chansning, gav mig in på nåt som jag inte egentligen visste vad det innebar, inte visste om jag skulle klara av.

Men jag klarade av det. Jag är sjukt nöjd! Och sugen på mer  :)