This girl is on fire!

Tjoho! Var lite långsam i morse, mest för att jag var nervös för hur det skulle gå idag, skulle kroppen vilja vara med över huvud taget efter gårdagens strapatser? Och svaret är yes oh yes, det ville den minsann!

Efter noggrant tejpande av alla blåsor och ömma punkter såg fötterna ut som små paket, redo att skickas iväg för att samla kilometrar. Min vanliga långpassrunda som utgår från föräldrarna är drygt 20km, och det kändes som det skulle bli för hög mental barriär att ta sig över att först springa 20km-rundan och sen springa 10 till, så tanken var att skrapa ihop de återstående 10 längs vägen. Och genom att först ta en ganska rejäl omväg in på rundan och sedan springa ett varv vardera i de två elljusspår som passeras så fick jag ihop 30,5km! Väldens bästa pappa hängde med på cykel som peppare och fikatransport (och allt annat som det var bra att ha med ifall det skulle börja regna…).

Fika vid Kalhällsbadet! 

Jag har sprungit på i lugnt tempo och tänkt mycket på hållning och löpsteget, och det har känts superbra! Inte för att jag vet så mycket om hur ett optimalt löpsteg ser ut, men att tvinga sig själv att bibehålla nån slags stil även när det blir jobbigt verkar ha den trevliga effekten att det verkligen går mycket bättre!

Jag vet inte om det var för att jag var så himla glad att kroppen ställde upp att springa idag igen, eller om det var solen som tog sig fram genom molnen den sista milen, men dagens tur var grym! Trots vissa protester från vänster skinka så kände jag mig stark och glad. Det kändes som om jag har lagt en sten till i byggandet av evighetsmaskinen.

Ok, den här bilden gick inte att rädda, men den får vara med i alla fall.
Den säger i alla fall nåt om hur glad jag var efter genomfört pass  :)

Sista två kilometrarna hörde jag den här grymma löplåten i huvudet!