Adventure running. Light i alla fall.

Ikväll hade jag bokat date med Henrik för att springa 17km. So far so good. Inget ovanligt med det. Det börjar med att jag pratar för mycket för att komma ihåg vilken runda vi skulle springa, och inser efter ett tag att vi är inne på 21km rundan. Men några kilometer bonus är ju inget att haka upp sig på!

Det börjar mörkna ganska snart efter att vi gett oss ut, men jag har ju pannlampan redo, så det är lugnt. Men. Så efter så där en 6-7km, mitt inne i skogen, lägger pannlampan av. Och då blir det ganska mörkt kan man säga. Isen som sekunden innan varit fiende blir plötsligt vän när den lyser upp och ger en liten indikation åt vilket håll stigen går egentligen. Framme vid Sunnerstabacken har vi blivit så pass kaxiga att vi tänker fortsätta den planerade rutten i mörker. Men först en avstickare upp och ner för backen! På vägen ner så gränslar Henrik en buske som visar sig vara en taggig rackare och får baken full av taggar… Efter lite taggplock kan vi fortsätta bort från belysningen i skidbacken till dunklare områden. Till vår fördel så var det ganska molnigt, så där det inte är för mycket träd kan man ana hyfsat var den lilla grusvägen går. Under nån sekund har dock Henrik lite väl mycket fokus på himlen och lite för lite fokus på vägen, och springer rätt in i en vägbom, som dessutom befinner sig på lite olycklig höjd om man säger så… Det är verkligen inte riskfritt att springa när det är mörkt! Henrik repar sig, vi springer vidare i mörkret och får till slut ihop 22km med några mindre irrspringningar. Jag loggar detta som årets mest händelserika springpass hittills... En riktig superstart på veckan! 

Tänkte lägga till den här låten till min lugna TEC-playlist. 

Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp...