Mitt rätta element

Stockholm Marathon den 2a juni må ha varit regnigt, blåsigt och blött, men för mig var det samtidigt en upplevelse som var alldeles alldeles underbar. Här kommer några av mina tankar om väder och vind…

Årets två lopp hittills har bjudit på väder i några av dess mer intensiva former, liten lätt snöstorm under TEC, och prima aprilväder i juni under Stockholm Marathon. Det är ingen hemlighet att jag har svårt att hantera att springa i värme, att det allt som oftast är väldigt varmt under Stockholm Marathon är en av anledningarna att jag sagt att jag inte har tänkt att springa just det loppet. Ever. Never ever. Gärna ett annat marathon, men inte det här. Men efter förra årets helt ok väderförhållanden, och alla beskrivningar av hur speciellt det är att springa genom Stockolms gator på marathondagen, så var jag plötsligt anmäld! För ett par veckor sedan när jag tillsammans med Henrik sprang ett långpass fram och tillbaka till Vänge en vindstilla eftermiddag när solen stekte, förbannade jag mitt beslut att anmäla mig. Vad tänkte jag på??? I desperation inhandlade jag ett vitt linne och en vit keps. Som om det skulle kunna rädda mig…

Så ja, jag erkänner. När de första rapporterna om att det skulle bli mulet på lördagen kom, så kände jag mig lättad. Jag kanske inte skulle koka sönder i hettan i alla fall! Jag började se framför mig 15 grader och lätta moln. Det skulle bli perfekt löparväder!

Så närmar sig lördagen, och vädret ser mer och mer eh, spännande ut…. Nu vill jag understryka att 5 grader, regn och kraftig blåst verkligen inte är något perfekt springväder för mig heller, men jag hanterar det betydligt bättre än 30 grader och stekande sol.

Men det är något annat också. Jag fascineras av vädrets makter. Det får mig att känna mig stor och liten på samma gång. I en värld och i ett liv där vi kontrollerar och kontrolleras så mycket, kan jag inte annat än tycka om hur vädret drar in oavsett våra planer. Det är vi som måste anpassa oss. Men det tänder också en låga hos mig som tänker att lite väder ska inte komma i vägen för mig! Att trotsa vädrets makter och välkomna vad vädret för dagen har att bjuda på. Att köra på ändå. Samtidigt som jag känner mig liten när en kastby nästan får mig att blåsa omkull på Södermälarstrand, så känner jag mig starkare än någonsin för jag vet att jag kommer att klara av det oavsett rusket.

Det är nåt med busväder som triggar mig och får mig att vilja lite extra, och det är de dagar då vädret biter ifrån som mest som jag känner mig som mest varm inombords när jag springer, får mig att känna mig lite mer levande och njuta lite mer. 

Efter ett långpass i nollgradigt snöfall, klart jag är glad  ;-)