Ända in i kaklet

Det är ju bara upploppet kvar!

När jag vaknade i morse 5.30 kändes det seeeegt. Så där toksegt, som om kroppen plötsligt hade blivit totaldränerad på energi, så att jag fick säga till mig själv ”sista veckan nu, sen är det julledigt och du kan sova allt du vill, kom igen nu!”. Det var ju inte den känslan jag ville ha när jag skulle ge mig ut på det efterlängtade backpasset. 

Fast faktiskt, det som jag kände mer än att det var segt just då, var egentligen en total fascination över att det har känts så lätt och bra och gå upp och springa morgonpass sedan jag gjorde min lilla come back med löpträningen i mitten av oktober! Det har tillhört ovanligheterna att det har känts segt över huvud taget på träningsfronten. Det har varit en kanonhöst, och jag har verkligen kommit tillbaka i löpvanorna efter både flyttad löparkompis och fotens besök av plantar farsciit. Jag har ännu mer än förra hösten känslan av att det verkligen går att springa sig till en bra november!

Men men. Ibland är den bästa taktiken när det känns segt, (eller som i klättringen om nästa grepp är för dåligt) ignorera det och gå vidare – det kanske ser bättre ut lite längre fram…? Och så är det nu med segheten – ingen idé att sakta ner nu, stanna upp och fundera, det är bara att fortsätta! Jag ger mig ut på det backpass jag har tänkt mig, och det är ju jättekul! Jag kör 90 sekunder uppför, lugn jogg nerför, 2x5 med två minuters återhämtning mellan femmorna. Hehe, sjukt bra att jag inte stannade under täcket och fortsatte tänka på vad trött jag var…

Den här veckan kommer fokus ligga på att slutföra allt som ska vara klart till torsdag morgon, och tänka på att det här är upploppet, sista metrarna. Nu gäller det bara att köra på ända in i kaklet!

Topplatån på min lilla backe. Måste nog leta reda på en längre backe till våren.

Nöjd med genomfört pass!