I morse skulle jag ut på morgontur. Sprang förbi jobbet en sväng och satte igång lite saker som sedan kunde sköta sig själva medan jag sprang. Innan jag skulle slänga mig ut i det vackra vädret kollade jag mailen. Möts av beskedet att min kollegas barn har dött dagen innan. En liten pojke. Linus. Så liten och skör, född med en sjukdom som ingen överlever. Han blev två och en halv månad gammal. Nu har han två föräldrar med en sorg så stor som hela universum, och en storasyster som förstår att lillebror aldrig kommer tillbaka.
Jag springer. Jag har känslan av att jag springer för livet. Löpning kan vara så mycket, men en morgon som denna är det bara en sak. En plats där jag möter mina tankar. Jag springer upp på åsen. Det är så vackert. Stigen är mjuk och jag har utsikt över fälten, skogen och ån där morgonsolen glimmar i vattnet. Det är stilla. Jag tänker på barnet och på föräldrarna som har förlorat honom. Hur allt är annorlunda för alltid, samtidigt som det är precis som vanligt. Fåglarna sjunger sin oroslösa sång som om ingenting har hänt. Jag fortsätter ner för backen mot ån och låter tårarna rinna längs kinderna. Kanske är det känslan av att allt är så flyktigt som blir så påtaglig. Livet är på riktigt och det händer precis här och nu hela tiden. Jag tänker på hur små vi är och vad lite vi egentligen har makt över. Idag har livet verkligen visat både sin vackraste och grymmaste sida, och det får det att bulta i bröstet.
Ikväll spelade José González på Musikens Hus. Det var en fantastisk upplevelse. Otrolig röst, vackra sånger och fantastiskt framfört tillsammans med The Göteborg String Theory. Jag ska somna med en av sångerna i huvudet, och med tacksamhet över vad bra jag har det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar