2.5 kilolångt

Det tillhör inte vanligheterna att jag tar mig ut med planen att springa 2.5km. Det sämsta med att bli van att springa längre sträckor är att det känns meningslöst att springa korta. Men, dagens lilla tur hade ju ett högre syfte – att testa läget med piriformisen, och utvärdera utsikterna inför Lidingöloppet nästa helg. Dessutom var bäste lillebror hemma på besök från Norge, och så passade på att ta med mig honom ut i spåret! Han var så klart sugen på att följa med på en liten sväng (efter endast en timmes övertalning…).

Lillebror verkar vara grymt peppad (?), medan jag fokuserar på att se konstig ut...

Statusen just nu kan sammanfattas ungefär så här:

Det kändes hyfsat bra att springa. Tillräckligt bra för att det borde vara möjligt att springa Lidingöloppet. Dock, även om jag kan springa känns det trist att jag kommer att känna mig så oförberedd. Utgångsläget var ju om möjligt ännu sämre förra året, och då tog jag mig ju runt i alla fall, och det borde jag göra i år igen, men det känns lite tråkigt att mina uppsatta mål nog kommer att vara svåra att nå. Samtidigt försöker jag att hålla mig från att fokusera för mycket på tider och att nå målen, för det viktigaste är ju att jag kommer tillbaka till bra rutiner och att jag har roligt när jag springer – det är ju det som är hela poängen! Och jag vill ju inte ta ner roligheten med att springa på lördag, bara för att jag inte är så förberedd som jag hade velat. Men, när inte allt blir så där perfekt som vi fantiserat om, så får vi göra det bästa av den situation som vi råkar befinna oss i. Så nu tänkte jag att jag ska visualisera ett bra lopp, och ignorera att jag kommer sova för lite den här veckan med, att jag får nöja mig med bara en liten testtur till, och vara glad över att oavsett tid så kommer det att bli superkul att springa på lördag! Basta!